Ikväll firar vi morgondagen :)

Gårdagens blogginlägg hamnade tydligen ganska högt på Blogs Of The Day ”top blogs”. Jag är alldeles för grön på detta än så jag har själv inte kunnat hitta denna lista trots hjälp med länkar 😊 men kul att ni vill läsa.
Man behöver inte gilla det jag skriver eller hålla med om innehållet. Jag skriver om hur Jag upplever saker och hur jag ser på det. Om vad jag tycker och vad jag bryr mig om. Direkt från hjärtat, då blir det ärligast och bäst.
Ibland kan jag i efterhand fundera på hur jag formulerade vissa saker. Men just när jag skriver så bara kommer orden och det går ofta fort.
Länge har jag varit inne i en skrivtorka-period. Men jag väntar hellre med att skriva tills jag har ngt att faktiskt skriva om, istället för att bara skriva tomma meningar. Stort tack till er som vill läsa, till er som gillar och till er som kommenterar. Alltid kul att få feedback. Tycker man inte som jag så får man gärna skriva det med 😊

Helgen kommer att spenderas i Olsfors på kennel Flatterhaft för årets upplaga av årsträffen. Just nu sitter jag och Jessica på stugans veranda och ska strax ta med hundarna ner till ett litet tjärn och bada. Ikväll ska vi dricka bubbel och imorgon tävlar vi! Bäst att fira ikväll för imorgon vet vi inte om vi har något att fira ;)

Kramar och kärlek
/Alexandra

20140725-173157-63117204.jpg

10-års jubileum…..

Vi hade en fantastiskt härlig dag i Oskarshamn igår. Åkte dit för Melanie skulle delta i en en talangtävling i Hamnfestivalen. Tror att det är fjärde året som vi åkt dit nu. På plats träffade vi många talanger och föräldrar som vi redan känner, men även nya bekantskaper. Den atmosfären som finns runt de flesta av dessa tävlingar är så härlig. Talangerna slänger sig om armarna på varandra, hejjar och peppar. Man ser i hela deras ansiktsuttryck att gemenskapen är Så mycket viktigare än själva tävlingen. Vi föräldrar står och småpratar vid sidan om och det är alltid lika kul att höra om andras erfarenheter och vad de har på gång mm. Efter soundcheck var vi flera familjer som gick iväg för att äta innan tävlingen skulle börja. Fnisset och glädjen man hörde från tjejernas bord gick inte att ta miste på. Vid vårt bord pratades det mycket om tävlingar, skola och vad som händer sen…. sen när de är för stora (gamla) för att tävla.

Det har slagit mig flera gånger den sista tiden… att detta är troligtvis Melanies sista år att tävla, i alla fall i många tävlingar. Åldersgränsen är oftast upp till 16 år. Men vad gör de sen, sen när de inte längre kan vara med i dessa tävlingar längre? Glöms de bort?

För Melanie är det 10 år sedan i år som hon började tävla. Den första tävlingen var med Lingman & Co och det är i deras tävlingar hon mest har deltagit i. Som 6 åring fram till 16 åring har det hänt mycket under dessa år. Vad de såg i henne när hon vann sin första deltävling som 6-åring vet jag inte :) En liten tjej i rosa top och brun kjol med skärmkeps på sniskan och evigt dragande i hästsvansen medans hon sjöng låten ”gillar du mig” från lilla mellon. Men något var det väl :) Därefter har det bara rullat på, både i motvind och medvind. Med dessa talangtävlingar har hon ”fostrats” och de lär sig hur man ska vara både på och bredvid scenen. Annamia Fast har alltid funnits där som en stöttande pelare, varit tryggheten och den som peppat hela tiden. Utan henne på dessa tävlingar i början tror jag aldrig Melanie hade blivit så lugn och trygg just i dessa sammanhang. Sen har vi självaste Lasse Lingman som alltid funnits där och kunnat ge konstruktiv kritik och tips. Man har alltid kunnat fråga honom om det är något som man har undrat över. Alltid skrivit fina saker om Melanie som jag vet betyder så otroligt mycket för henne och har stärkt hennes självförtroende många gånger när det inte varit på topp. För de är inte alltid på topp.. de kan inte alltid prestera bäst.

Här tycker jag att vi föräldrar kan göra fel många gånger, det har jag i alla fall gjort innan man lär sig att backa, att de klarar detta själva..

Ibland tycker jag att man lägger sig i alldeles för mycket vilka låter barnen ska sjunga. Låt dem välja själva, låt det bli fel, låt dem göra misstag. De växer utav det. Låt dem inse att den låten kanske inte var riktigt passande för just det tillfället. Finns där och stötta med tips och råd men låt dem sjunga det de vill. De ska formas i sin egen takt, lära sig vad som funkar och vad som inte funkar. Det blir mer ärligt om de får sjunga de låtar de tycker om. Visst… man kanske inte ska ta de svåraste t.ex. Whitney-låtarna om man inte klarar av det och man måste tänka på textinnehållet. Men utöver det, låt dem laborera och ha kul :) Alternativt ta hjälp av en sångcoach om de går hos en. Melanie och många andra går hos otroligt duktiga Marie Jakobsson i Torslanda och hon är väldigt duktig på att hjälpa dem att välja låtar efter vad som passar just deras röster och vad de gillar för typ av genre/artist. Men det viktigaste är att de kan stå för den, annrs blir det inte bra.

Till alla er som har talanger som kommer tävla många år till… ta vara på varje tillfälle vid tävlingarna. Det finns så många duktiga som skapar just dessa tillfällen för dem och alla de fantastiska människor som roddar dessa tävlingar, Sofia, Rosanna, Malin, Micke mfl…. alla ställer de upp för just VÅRA talanger. Det kan kännas trögt att kanske inte komma till dagsfinal varje gång eller att ständigt vara tvåa eller trea…. tro mig… VI VET! Men fortsätt att kämpa, fortsätt att åka på dessa tävlingar och ta tillfällerna i akt att låta dem stå på scenen och växa. Tro mig, rätt var det är så blir det deras tur också!  :)

Några ord till er arrangörer också :) Era ord betyder otroligt mycket för talangerna. Tänk på det. Vi vet att ni har mycket och många runt er, men de där orden kan betyda SÅ mycket för någon. Det kan vara en kommentar på ett videoklipp eller efter deras framträdande. Konstruktiv kritik är nog i de flesta fall väldigt uppskattat.

Jag har nog aldrig sett Melanie så glad som när Tomas Lingman berömde henne efter Stjärnskottsfinalen förra året. Det var nog inte bara orden utan att det kom från honom. Som Melanie själv sa…. och jag som alltid har trott att han inte gillar mig :) De orden kommer hon för alltid bära med sig. Det behövs inte så mycket för att få en person att må mycket bättre eller att stärka sitt självförstroende lite grann. Några vänliga ord kan betyda så mycket. Även när Melanie var riktigt ledsen vid ett tillfälle förra hösten, trodde faktiskt inte att hon skulle ställa sig på en scen igen, då stöttade både Tomas och Sofia henne väldigt mycket. Sofia som både ringde och pratade med mig och Melanie, det går inte att beskriva hur mycket det betydde. Troligtvis är det tack vare dem som Melanie fortfarande går upp på scenen och gör det hon älskar mest av allt.

Stort Tack Till Er <3

Det gäller även oss föräldrar: Stötta inte bara era egna barn utan även andras! Gläds med andras framgångar så kommer de att glädjas ert barns framgångar!

Hur som helst….. kanske är detta sista året Melanie tävlar, och som vi båda sa igår, det är nog inte tävlandet i sig som man kommer sakna mest, utan all gemenskap runt omkring tillsammans med tävlingen. Alla dessa fantastiska föräldrar och arrangörer som vi har träffat genom åren och många av dem har blivit våra kära vänner. Vänner för livet! Det kommer bli oerhört tomt att inte vara med vid dessa tillfällen mer. Men som tur är finns ju dessa social medier så vi kan fortsätta att hänga med i vad som händer :)

Men ÄN är inte detta året slut och jag hoppas att vi kommer att träffas vid några tillfällen till och #mammagruppen har galna planer som måste genomdrivas innan dess :P

Var rädda om varandra och fortsätt njuta av den underbara sommaren <3

Kram Alexandra

*får inte lägga ut klippet från 2004 så då får det bli det senaste fråm 2014 :)

dagar att minnas

Dagarna bara försvinner och jag hinner knappt aldrig att skriva här.

Men tänkte idag dela med mig av bilder från den senaste tiden.

Bild

Vilken fantastisk dag och minne för livet! Att se sin son uppklädd i kostym och komma gående tillsammans med sin flickvän i balkortegen var underbart. Tårarna strömmade ner för kinderna, jag var så stolt. Mammas första lilla kille är inte längre liten. Visst är de tjusiga? :)

Bild

En härlig bild på det vackra paret <3

Bild

Nancys student :))))) bilden talar för sig själv! :)

 

Vad mer har hänt då?

Bild

Melanie var och tävlade i Lammhult och vann en av deltävlingarna i Artist 2014,som arrangerades av Stage Academy. Så nu väntar final i Stockholm i september. Det var en mycket trevlig dag med många duktiga tävlande artister och som vanligt proffsigt skött av Annamia Fast och Malin Rosėn! Det är så skönt att komma till såna här tävlingar där allt bara flyter på och man kan luta sig tillbaka och njuta.

Skolavslutning har det också varit!

Bild

Emilio slutade 4:an och nu väntar ett härligt sommarlov och jag hoppas innerligt att nästkommande terminer kommer vara lugna och trygga för hans del <3

Bild

Melanie slutade 9:an och nu väntar vidare studier. Vart det blir får  vi förhoppningsvis reda på denna veckan. Här är hon tillsammans med sin pojkvän Anel på niornas avslutningsfest :)

 

 

 

 

 

många tårar

Jag hade tänkt att skriva om så mycket annat ikväll, men det får vänta.

 

I eftermiddags hade vi midsommarfirande på förskolan. Många barn, föräldrar, syskon och släktingar dök upp. Otroligt kul! =) Vi började traditionsmässigt med dans runt midsommarstången under ledning utav mig, som inte har så stor koll hur alla dessa sånger  går.. men men.. det blev lite goa skratt istället :P Efter det så sjöng våra underbara barn lite sånger som vi har övat in och som det sig bör så blir det alltid lite bus och några som springer iväg mm, men ack så charmigt =) Några storasyskon kom och hjälpte till med att klämma i och vi avslutade med en av favoritsångerna ”Lille Jusse Hare”. Fika i gröngräset följde därefter och härliga röda jordgubbsmunnar fanns det gott om. Avslutningsvis var det dags att avtacka de barn som nu ska börja i förskolan, vilket är ”min” lilla grupp. 4 st underbara grabbar fick ta emot sina alster de tillverkat under sina år på förskolan, en cd-skiva med alla sparade foton på dem, en del hade runt 400 bilder =) En liten avslutningsgåva blev det också. 

Det var jobbigt att säga hejdå till dem, inte bara för att de slutar, men för att jag gör det också. Att säga hejdå till alla dessa underbara barn och deras underbara föräldrar blev väldigt känslosamt. Under dessa år har man kommit många nära och även haft syskon till många av dem. Man har följt flera från innan de ens kunnat gå tills de börjar skolan. Många tårar föll. 

Med detta inlägg vill jag tacka alla fantastiska föräldrar till barnen på förskolan, för förtroendet att ta hand om era underbar barn under dessa år. Det har jag gjort med ära och med stor glädje. 

Önskar er alla en underbar sommar och tusen tack för den fina blomman. Ta hand om varandra och kom ihåg, barnen är det viktigaste vi har!

 

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Massor med kärlek till er <3

/Alexandra

Bild

Nya utmaningar väntar i höst :)

Ibland är det bara meningen.

För ett tag sedan fick jag syn på en annons om ett arbete. Direkt kändes det helt rätt och när jag läste mer om det så blev jag bara mer och mer intresserad. Dock var det sista ansökningsdatum samma dag och jag skulle iväg till Stockholm om en halvtimma. När jag läste om vilka slags kvalifikationer de ville att de sökande skulle ha så var jag långt ifrån i närheten…. Nästan inget av det faktiskt. Jag hade körkort, det var allt typ. Nä inte riktigt, men nästan. Så att skicka in en ansökan kändes ganska onödigt. Men, jag tänkte att provar man aldrig så vinner man aldrig heller. Det kan ju inte bli värre än ett nej.

Sagt och gjort, jag knåpade ihop mitt CV på en halvtimma och skickade iväg. Efteråt kommer jag knappt ihåg vad jag skrev i det. Ett par veckor gick och jag tänkte knappt på det. Gick inte och hoppades då chansen var så liten. Men så en dag ringer de och frågar om jag vill komma på anställningsintervju. Herregud, jag som inte varit på en sån på hur många år som helst. Men jag åkte dit och fick höra att många hade sökt och att de nu hade gallrat ut de som var intressanta. Efteråt så kändes det riktigt bra och tänkte att oavsett hur det går så är jag glad att jag blev kallad till intervju.

Men det blev bättre än så. De ringde igen, denna gången för att fråga om jag ville komma och arbeta hos/för dem. Glädjen var enorm.
Det kommer bli svårt och sorgligt att lämna alla underbara barn och föräldrar på förskolan. Men detta känns bara SÅ rätt i hjärtat.

Så till hösten väntar nya utmaningar för mig. Det är även nytt för hela kommunen då detta inte funnits innan. Att få vara med och starta upp en verksamhet känns otroligt spännande. Kul att även min fina granne kommer bli min kollega.
Från och med augusti kommer jag att arbeta som handledare åt ensamkommande flyktingbarn <3

Väldigt många av mina närmsta vänner när jag gick i skolan var flyktingar, så detta är något som berör mig mycket. Tror och hoppas att det kommer bli bra :)

///Alexandra

Nu orkar jag inte vara tyst längre!

Bild

 

Länge har jag (ursäkta ordvalet) hållt käften angående det här ämnet, men nu får det räcka! Dels har jag varit tyst för att vi bor på ett litet ställe och dels för att jag vill inte att vår son ska bli utpekad. Men nån gång måste man stampa ner foten och höja rösten. 

I perioder har vår son varit utsatt för uteslutning, trakasserier och tyst mobbning. Denna vinter/vår har varit jättejobbig för honom OCH för oss som familj. Att se ens son må så dåligt som vi har gjort den här tiden är fruktansvärt. Ont i magen, ledsen, orolig, säger att han inte vill leva. Han är 10 år. TIO ÅR!!!! Ska man ens kunna ha sådana tankar då? Att som mamma tvingas skicka iväg sin älskade son till skolan när han är ledsen och har ont i magen för att han är rädd hur skoldagen ska bli, det sliter hjärtat itu. Att vara på jobbet och försöka koncentrera sig på arbetsuppgifter samtidigt som man går med en stress och oro över hur han har det just denna dagen. Det har hänt så jag börjat tidigt att jag måste åka hem från jobbet för att försöka övertala honom att gå till skolan de dagar då det varit som jobbigast. Att komma hem till en orolig kille som samtidigt får dåligt samvete för att jag måste åka hem för att prata med honom gör det inte bättre. Jag säger inte att vår son är felfri, det är INGA barn. Att han i botten är en osäker kille som försöker få vänner, ibland kanske lite för mycket så det blir på fel sätt är något vi är väl medvetna om. Men allt han vill är att bli accepterad och få vara med. Ska han behöva bli utsatt för detta??? Att barn kan vara elaka det vet alla om… Men att som grupp gå emot en ensam person det är för jävligt rent ut sagt! Men det värsta är att inte föräldrar reagerar. Att man stoppar huvudet i sanden eller sätter skygglapparna på och säger, så gör inte mitt barn, trots att man får höra det från skolpersonal. En mamma kommer jag ringa idag, en som jag känner väl och har en bra dialog med och jag vet att hon kommer reagera, men de andra? När/Om jag får reda på att mitt/mina barn gjort något som jag inte tycker om då tar jag tag i det omedelbart, Vi pratar mycket i vår familj om hur man ska vara och vad man kan göra för att inte situationer ska uppstå igen. Vi alla mår dåligt av denna situationen och Melanie tar mycket illa vid sig av vad hon ser/har sett när hon varit i skolan och praktiserat samt när hon ska till bussen. 

Men jag måste säga att det är en fantastisk skola som han går i. När jag slog larm första gången så tog de tag i det direkt. Både rektor och kurator är inkopplade sedan en bra bit tillbaka. Jag får löpande rapporter från lärarna på skolan. Både när det varit bra och dåliga dagar. Jag har fullt förtroende för dem. Men vad gör man när det fortgår? När det aldrig tar slut? När det kan vara lugnt i några veckor och sedan helt plötsligt är det igång igen…. 

Mitt hjärta blöder av att se honom ledsen och ensam. När han frågar mig, mamma varför ringer aldrig någon mig? Det är alltid jag som får ringa dem. Vad svarar man då? När de enda vännerna finns via datorn. Jag gillar verkligen inte att han sitter mycket vid datorn, brukar ”tvinga” ut honom, men snart kommer han hem igen utan att ha hittat någon att vara med. Det blir väldigt sårbart när man bor på ett litet ställe med inte så många barn. Många gånger har jag funderat på att flytta. Ska man behöva det? Han vill byta skola. Blir det bättre? Många stora frågor som känns övermäktiga. 

Dock vill jag poängtera att det finns många som är snälla emot honom i skolan, men han är liksom inte med i gänget.

Det måste få ett slut NU!!!! Jag klarar inte av att se min son ensam, ledsen och utstött mer. Känner mig handfallen och hjälplös…..

 

/förtvivlad mamma :’( 

 

Hipp Hurra För Mig Idag… eller nåt sånt ;)

Så har det gått ett år till…. och de där siffrorna FYRA NOLL närmar sig med stormsteg känns det som. Jag är ju inte färdig med tjugoårsåldern än….. jag vet.. jag är lite sen av mig ;) Innan jag fyllde 30 (ja jag har ju faktiskt gjort det.. för ett bra tag sedan), så hade jag åldersnoja flera år i förväg. Börjar känna hur det börjar krypa sig på nu för nästa etapp… Usch så löjlig man är. :P 

Sen är det ju fantastisk att så många har kommit ihåg just MIN födelsedag idag. För inte kan det väl varit Facebook som påmint dem? ;) Oavsett så blir jag väldigt glad för ALLA grattis både där, via sms, telefon och in persona :) 

På jobbet blev jag uppvaktad av barn och personal, och nu ikväll har min mamma, syster och Elias varit här. 

Melanie kom fram till mig sent i eftermiddag och gav mig en kram och sa grattis. -jaså, har du läst det på Facebook nu sa jag :P -Jag trodde du fyller i Juli, sa hon flinande.  Emilio undrade varför jag fick sms med grattishälsningar och jag misstänker starkt att Facebook påminde Roberto med. Vilken koll de har min kära barn ;) <3

Som sagt, alla grattishälsningar värmer gott men jag fick ett meddelande idag värmde extra mycket att läsa, det var av en man som jag ser väldigt mycket upp till och som är en fantastisk person. Det meddelandet fick mig faktiskt att bli så rörd att ett par tårar fälldes. Återigen Stort TACK <3

 

Kärlek till er alla 

/Alexandra