Nu orkar jag inte vara tyst längre!

 

Länge har jag (ursäkta ordvalet) hållt käften angående det här ämnet, men nu får det räcka! Dels har jag varit tyst för att vi bor på ett litet ställe och dels för att jag vill inte att vår son ska bli utpekad. Men nån gång måste man stampa ner foten och höja rösten. 

I perioder har vår son varit utsatt för uteslutning, trakasserier och tyst mobbning. Denna vinter/vår har varit jättejobbig för honom OCH för oss som familj. Att se ens son må så dåligt som vi har gjort den här tiden är fruktansvärt. Ont i magen, ledsen, orolig, säger att han inte vill leva. Han är 10 år. TIO ÅR!!!! Ska man ens kunna ha sådana tankar då? Att som mamma tvingas skicka iväg sin älskade son till skolan när han är ledsen och har ont i magen för att han är rädd hur skoldagen ska bli, det sliter hjärtat itu. Att vara på jobbet och försöka koncentrera sig på arbetsuppgifter samtidigt som man går med en stress och oro över hur han har det just denna dagen. Det har hänt så jag börjat tidigt att jag måste åka hem från jobbet för att försöka övertala honom att gå till skolan de dagar då det varit som jobbigast. Att komma hem till en orolig kille som samtidigt får dåligt samvete för att jag måste åka hem för att prata med honom gör det inte bättre. Jag säger inte att vår son är felfri, det är INGA barn. Att han i botten är en osäker kille som försöker få vänner, ibland kanske lite för mycket så det blir på fel sätt är något vi är väl medvetna om. Men allt han vill är att bli accepterad och få vara med. Ska han behöva bli utsatt för detta??? Att barn kan vara elaka det vet alla om… Men att som grupp gå emot en ensam person det är för jävligt rent ut sagt! Men det värsta är att inte föräldrar reagerar. Att man stoppar huvudet i sanden eller sätter skygglapparna på och säger, så gör inte mitt barn, trots att man får höra det från skolpersonal. En mamma kommer jag ringa idag, en som jag känner väl och har en bra dialog med och jag vet att hon kommer reagera, men de andra? När/Om jag får reda på att mitt/mina barn gjort något som jag inte tycker om då tar jag tag i det omedelbart, Vi pratar mycket i vår familj om hur man ska vara och vad man kan göra för att inte situationer ska uppstå igen. Vi alla mår dåligt av denna situationen och Melanie tar mycket illa vid sig av vad hon ser/har sett när hon varit i skolan och praktiserat samt när hon ska till bussen. 

Men jag måste säga att det är en fantastisk skola som han går i. När jag slog larm första gången så tog de tag i det direkt. Både rektor och kurator är inkopplade sedan en bra bit tillbaka. Jag får löpande rapporter från lärarna på skolan. Både när det varit bra och dåliga dagar. Jag har fullt förtroende för dem. Men vad gör man när det fortgår? När det aldrig tar slut? När det kan vara lugnt i några veckor och sedan helt plötsligt är det igång igen…. 

Mitt hjärta blöder av att se honom ledsen och ensam. När han frågar mig, mamma varför ringer aldrig någon mig? Det är alltid jag som får ringa dem. Vad svarar man då? När de enda vännerna finns via datorn. Jag gillar verkligen inte att han sitter mycket vid datorn, brukar ”tvinga” ut honom, men snart kommer han hem igen utan att ha hittat någon att vara med. Det blir väldigt sårbart när man bor på ett litet ställe med inte så många barn. Många gånger har jag funderat på att flytta. Ska man behöva det? Han vill byta skola. Blir det bättre? Många stora frågor som känns övermäktiga. 

Dock vill jag poängtera att det finns många som är snälla emot honom i skolan, men han är liksom inte med i gänget.

Det måste få ett slut NU!!!! Jag klarar inte av att se min son ensam, ledsen och utstött mer. Känner mig handfallen och hjälplös…..

 

/förtvivlad mamma 😥